En mänsklig röst i invandrardebatten

Julkaistu 21.9.2010

Man borde ju inte klaga. Vi har ju det trots allt rätt så bra ställt i Finland om vi jämför med situationen på andra håll i världen. Newsweek-ratingen var helt befogad – med beaktande av PISA och allt annat. Det var inte heller första gången vi är bäst i världen när till exempel konkurrensförmåga eller miljövänlighet har jämförts. Vi älskar att läsa statistiska jämförelser även om tanken på statistikens jämförbarhet är en smula tvivelaktig. Vi har all anledning att vara stolta över vårt land.

Men nöjer vi oss med alltför lite när vi anser oss ha byggt klart vårt samhälle nu när vi har barnbidrag och grundskola eller när beslutsfattarna förnyar kommunstruktu­rerna?

Ska vi nöja oss med att vi kan bevisa vår överlägsenhet genom att jämföra oss med länder som har helt andra utgångspunkter och förhållanden, eller borde vi kanske sätta ribban lite högre? Borde vi jämföra oss till exempel med de andra nordiska länderna? Borde det rentav krävas avsevärt bättre resultat av oss till exempel beträffande befolkningens mentala hälsa eftersom vi har relativt stora resurser? Borde vi ta ett större ansvar för den övriga världens problem eftersom vi i själva verket kunde klara av svårare utmaningar? Kan det påstås att vårt samhälle berömvärt fullgör sina förpliktelser i fråga om mänskliga rättigheter då diskrimineringen av somaliflyktingbefolkningen som bott i Finland i tiotals år är den högsta i EU?

Ett hurdant Finland vill vi utveckla och vad har vi att ge den övriga världen?

Den som växt upp på sextiotalet har lärt sig att lita på de finländska systemen, den offentliga makten som tryggar och skyddar och garanterar att de medborgerliga fri- och rättigheterna är speciellt värdefulla och närapå okränkbara. Det som föreskrivs i lagen har vanligen i praktiken berört alla på samma sätt. Och om det blir problem har vi lärt oss att kräva vår rätt. Vi har fått oss inpräntat en blind (åtminstone halvblind) tro på att förpliktelserna i lagar och internationella fördrag förverkligas av sig själva utan särskilda mekanismer som värnar om rättsskyddet – till exempel mekanismer för att trygga barnets bästa eller etnisk likställdhet eller för att skydda offren för den grövsta formen av utnyttjande, människohandel.

Denna uppfostran i hemmet är i själva verket det största hindret mot att allvarliga problem och brister kan identifieras. Vi har till exempel svårt att tänka oss att barnets bästa inte skulle prioriteras framför tillämpande av internationella administrativa arrangemang som Dublinavtalet. Och tanken på att myndigheterna inte kan identifiera offer för människohandel och än mindre skydda dessa är helt enkelt omöjlig, även om minoritetsombudsmannens rapport om hur barnets bästa förverkligas i asylprocessen och den första nationella människohandelsrapporten bevisar att detta är sanningen.

Dessutom anser vi oss vara hederliga människor som inte låter sig påverkas av populistiska hotbilder som de så kallade invandrarkritikerna målar upp.Vi har försökt förkväva de högerextremistiska rösterna, men samtidigt har vi kanske bäddat för en ensidig debatt där de mänskliga åsikterna och åsikterna om de mänskliga rättigheterna har lyst med sin frånvaro. På detta sätt har det uppstått en föreställning att det finns ett korn av sanning i invandrarkritiken även om den går till överdrift och att tillströmningen av invandrare som fenomen är en realistisk hotbild inom den närmaste framtiden.

Om vi bedömer den andel av befolkningen som har utlänningsbakgrund i olika europeiska länder kan vi jämföra oss med de så kallade före detta östeuropeiska länderna. Tyvärr tycks främlingsfientligheten i våra jämlika på samma sätt korrelera med en liten invandrarbefolkning. Och kanske det är mänskligt att tänka att där möten mellan människor med olika bakgrund är obefintliga eller tunnsådda, där finns också den bästa grogrunden för misstro och främlingsrädsla.

Eva Biaudet
Kirjoittaja toimii vähemmistövaltuutettuna